Sundsvall, 1 november

Hej fina finaste vänner,

Det här inlägget är väldigt långt och bär en aningens deppig ton. Det var först meningen att bara vara för mig men väljer att dela med mig av det till er. Ni är bäst och betyder mer för mig än ni tror.

Hela mitt liv har jag drömt om att få en karriär som låter mig se världens alla hörn. En karriär som inger en slags respekt och nästan lite avund hos människor (förstå mig rätt, jag är inte så ego som det lät). Jag har alltid velat bli något som spelar roll för fler än bara mig själv och det var också därför jag sökte mig in på universitetet direkt efter studenten. Då skulle jag hinna göra karriär tidigt med en examen i helst två skilda ämnesområden. När jag sedan fick reda på att jag kommit in på Informations- och PR programmet i Sundsvall blev jag världens lyckligaste. Äntligen skulle mina universitetsstudier sätta fart och jag skulle ha min första kandidatexamen redan vid 22 års ålder. Så peppad som jag var kan nog ingen förstå. Att jag dessutom skulle få studera strategisk kommunikation som är något jag länge intresserat mig för gjorde det hela freakin’ fantastic!

Så kom jag till Sundsvall. Flyttade in på mina första egna (hyrda) kvadratmeter och kände mig skitball. Nu skulle jag tamejtusan kicka ass och ha högsta betyg. Min kommunikationslärare på gymnasiet hade sagt en gång att jag hade öga för det där med kommunikation och det bet sig verkligen fast för jag älskade kommunikation och jag älskade att för en gångs skull känna mig riktigt bra på något. Väl på Mittunviersitetet gick jag in till första föreläsningen med jordens självförtroende. Ganska snabbt kände jag mig dock väldigt ung och oerfaren vad gäller det mesta. Alla skulle presentera sig. Alla mina blivande klasskamrater hade rest jorden runt och jobbat på både byrå och levt surfarliv på ungefär alla kontinenterna. På något sätt kändes de mer redo än jag. Jag kom från en liten by i Hälsingland och var utan några som helst erfarenheter som skulle spela roll. Jag var rädd att jag tagit mig vatten över huvudet och började redan då tveka. Är jag mogen nog för det här? Ska jag kanske ta ett ICA-jobb ett tag istället. Och mogna där. Då har jag i alla fall en erfarenhet. Också kanske jag måste resa jorden runt en sväng innan jag påbörjar studier också. Då har jag massa erfarenhet. Det här med universitet verkade som det svåraste någonsin och jag skulle säkert inte bli godkänd i någon kurs ändå. Säkert inte få kompisar heller. För jag var för ung.

Precis de tankar som jag hade första terminen har jag haft vid varje terminsstart. Ska jag verkligen fortsätta? Orkar jag leva på CSN-inkomst en termin till? Känner jag mig hemma här? Är jag bra nog för den här branschen? Jag ska ärligt säga att jag flera gånger velat flytta hem och skita i allt vad skola heter. Bara bli omhändertagen av er och min familj. Dricka vin hela dagarna eller dra till någon annan kontinent och jobba på ett strandcafé typ. Bara leva i nuet och träffa nya människor hela dagarna. Det största bekymret skulle vara att solen inte sken på två timmar.

I våras var jag nära att hoppa av, men tänkte att det istället fick bli sista chansen och det visade sig bli världens roligaste termin. Jag läste kurser med klassen över då jag valde att kasta om mina terminer lite. Alla i min klass var på praktik medan jag läste C-kurser (jag läser praktik i vår istället). Den nya klassen gav mig självförtroende och jag har aldrig någonsin varit så stolt över mig själv som när jag fick mina betyg. Jag fick B. Inte ett A som i Absolut bäst. Men jag fick B och det var bra nog för att ge mitt självförtroende en skjuts i rätt riktning. Ett B förut gav inte så mycket glädje. Men i våras grät jag av lycka. Den klassen jag läste med då tog examen i våras. Jag saknar dem så. Vi var som en familj. Vi gjorde allt ihop. Varje dag. Från januari till juni. Vi gick igenom alla motgångar och framgångar ihop. Vi grät för varandra när vi tvivlade på oss själva och jag kände varje dag en sådan otrolig värme runt mig. Jag har aldrig känt mig så glad på universitetet. Det var först då jag insåg att jag utvecklats så oerhört mycket som person sedan jag flyttade hit. Jag kan visst mycket om branschen och vet efter i våras att jag också kan ha en ledande position utan att sabba. Jag kände mig trygg och liksom hemma och det var nog det som lät mig se att jag utvecklats.

Nu i höst läser jag med min gamla klass igen. Jag har många vänner där. Men det är inte samma sak. Det är inte samma sak som i våras eller samma sak som hemma med er. Jag känner mig aldrig hemma. Jesper är egentligen det enda som gör att jag känner mig hemma. Jag drar mig ständigt undan. Jag har några få riktigt goda vänner här som jag nog skulle kunna säga att jag älskar och de får mig också att känna mig hemma. Alla andra vill härifrån. Alla räknar ner tills det är dags att flytta och det är nog också därför jag vantrivs lite. För vantrivs gör jag. Jag längtar hem varje dag. Jag längtar tills jag är klar och får jobb och slipper höra tävlingslystna röster varje dag. Jag vill inte tävla om betyg. Jag vill inte tävla om vänskap och häftigast fest. Jag vill ha karriär, men inte tävla om vem som är bäst. Jag vill känna glädje och värme runt mig. Jag vill räcka till som den jag är utan att behöva göra mig till.

Nästa vecka börjar jag och en av mina nära vänner skriva vår C-uppsats. Det är det sista jag gör innan jag går ut på praktik vecka 3. Efter den läser jag två kurser sen är jag klar. C-uppsatsen kommer att bli den mest stressade kursen ever och jag längtar så tills den är klar. Jag längtar tills jag kan åka hem en helg och umgås med er utan att känna att jag prioriterar fel. Jag hinner aldrig umgås utan stress. Jag hinner aldrig höra av mig utan stress. Jag är alltid rädd att jag inte hör av mig tillräckligt ofta. Att jag inte hinner träffa alla mina nära och kära tillräckligt mycket. Jag är så jävla stressad hela tiden och ställer så höga krav på mig själv att jag bryter ihop minst två gånger i veckan. En gång är väl nu och det är därför det här inlägget är så långt och egentligen osammanhängande. Jag hatar att vara stressad. Jag glömmer saker hela tiden och måste därför ställa min telefon på påminnelser dagligen. Den piper jämt. Folk ringer, skickar sms och det är möten hit och dit. Jag behöver semester. Inte en jävla C-uppsats. Förlåt att jag svär och gav er ett par deppiga minuter, men idag är en riktigt sug-dag som jag ska göra mig av med illa kvickt nu när jag ventilerat.

Nu drar jag till stallet och skiter i att saker bör bli gjorda. Min fina Diamond är frisk och ska idag gå sitt första träningspass med alla gångarter. Det känns underbart. Hästar är underbart.

Tack för att ni finns och förstår.

Jag älskar er! 

, Lina