En helt vanlig dag...

...det var vad jag trodde när jag klev upp i fredags. Klockan ringde, jag väckte Alma klädde på oss båda sen vänta jag på att mamma skulle hämta oss. Hon hade min bil så jag skulle skjutsa henne till tåget och sen lämna Alma innan jag själv åkte till jobbet. Runt sex tiden kom hon, jag gick ut. Satte mig i bilen och vi åkte. Då säger mamma: "jag är tidig, jag ska inte jobba idag" Jag blev lite arg eftersom jag kunde sova i minst en halvttimme till. Men då säger hon också: "du behöver inte heller jobba, jag vela hämta dig tidigt så du hinner lugna ner dig innan du ska lämna Alma" Då förstod jag vad som hade hänt. Minna hade dött, det känns fortfarande overkligt. Natten till fredagen gick hon bort, pappa hade inte ens hunnit in till Västerbacken innan hon somnade in. Allting gick så fort, för fort.. även fast alla visste att hon skulle dö, att läkarna inte kunde göra något mer så känns det fruktansvärt för nu vet man att det är verklighet! Det som känns mest är att det kunde ha varit mamma, båda två var 47 år. Så många år kvar... Samtidigt är det bra att hon fick somna in, hon led fruktansvärt mycket. Sista tiden var hon sängliggandes, hon hade tappat 20 kilo i vikt eftersom hon inte har kunnat ätit på 2 månader. Hon var alldeles kritvit på hela kroppen, kunde inte prata, himla bara med ögonen och spydde blod dagligen. Cancern hade verkligen ätit upp henne inombords.. Finns det något jag hatar så är det den sjukdomen, att folk ska få lida så fruktansvärt. Men nu är det över för hennes del, nu har hon det bra. Jag intalar mig det varje dag mellan tårarna. Hon slipper iallafall ha ont.. Det kommer kännas konstigt att inte kunna träffa henne, krama om henne och skratta med henne <3


Vila i frid
Minna Fernqvist
19630815-20101209
Du kämpade länge och tappert..
Du kommer alltid finnas i mina tankar och i mitt hjärta.